Hallå dagboken!

Uppdatering titt som tätt, varje halvår.....;). Vintern blev tung förmig som drog på mig en eländig infektion med feber i över tre veckor, och efter en volt med sparken så blev det riktig katastrof med min nackskada med många resor till både läkare och naprapat som följd.

Sedan rullade det på med fjällsresa till påsk och en härlig resa till Turkiet i glada vänners lag.

Nånstans här i vår så har jag noterat att Kenzo blivit alltmer, lat (ålderstecken?) ointresserad (bekväm?) och trött (matte är också trött). Han tyckte kvällspromenaderna kunde kortas till en 5 minuterskiss, gick runt mina ben och strosade utan att sticka iväg på det minsta lilla äventyr på baksidan huset. Var han kanske deprimerad? Trivs han inte i nya huset? Blir hundar så här när de blir lite till åren, minns inte hur Janca var....?

När han så började gå 25 meter efter mig i skogen och jag fick ropa på honom åtskilliga gånger så började jag ana oråd. Inte heller hans bästa lekkamrater, Yazza, Kaizer och Lakki fick honom att hänga med på bus började jag ana oråd på riktigt. Tyckte att han var lite halt också, vänster bak, eller kanske höger fram? Stel var han i alla fall.

Åkte in till veterinären för att vaccinera honom och såg att han lagt på sig några kilo, han vägde över 22, efter att ha hållit sig runt 20 sedan han kastrerats 2009. Träffade på en av veterinärerna som tyckte att jag skulle komma in på en koll, han har ju verkligen inte kostat mycket i veterinärvård, så jag bokade en tid.

Veterinären böjde hans bak o framben, kände o klämde utan att hitta något. Inte alltid bra att vara så tålig o lätthanterlig, han finner sig i allt. Vi fick gå o springa, och lite stel såg hon att han var, men var det i ryggen, höfterna eller en muskelinflammation? Vi fick i alla fall Rimadyl (inflammationshämmande o smärtstillande) utskrivet för att kolla om han blev piggare, och kaske starta en hältautredning i höst?

Jag åkte hem och funderade, hältautredning för en hund som man inte ser var den är halt kändes inte rätt. Så kom jag att tänka på Kenzos mamma Mitzy, och att hon fick någon typ av åkomma i samma ålder som Kenzo är nu. Minns att hon blev trött och deprimerad, fick åka till "kennelmormor o morfar" för att vila upp sig, men inte var sig själv där heller. Efter som uppfödar-Carina var på resa kollade jag hemsidan och fann där att Mitzy fick diagnosen Hyptyreos (underfunktion i sköldkörteln).

Ringde till veterinären igen, och fick prata med Karin som jag träffat många gånger tidigare, för det mesta i kattärenden. Berättade om mitt "fynd" och hon tyckte jag skulle ta med honom in o lämna ett blodprov för analys. Redan dagen efter ringde Karin och berättade att diagnosen var solklar -Hypotyreos med rejält dåliga värden. Ett värde var på 2,5, och skulle ligga mellan 5-18. Ett annat var inte mätbart, under 6, och skulle ligga mellan 14-45 och det sista som skulle ligga under 60 låg på 200. Inte undra på att han känner sig hängig! Tur i oturen är att det är en behandligsbar sjukdom, medicin varje dag livet ut, men piggare kommer han att bli :). Nu får han en beräknad dos efter vikt och sen ska vi tillbaka om 4 veckor för nya prover.

Hittade en bra "patientbrochyr"och med facit i hand så ser man ju att han har nästan alla symptom, men också att han förhoppningsvis blir mycket piggare, tycker redan jag sett en ny glimt i hans ögon :)

http://herman.sinegraf.se/wp-content/uploads/hypotyreoidism-hund.pdf

Hopp om liv här alltså, ha en trevlig sommar!

Mamma Mitzy och Kenzo i augusti 2006.